Jag blir alltid lika lycklig när jag får se ett brev i lådan där mitt namn är textat för hand och inte printat direkt på kuvertet. Textat namn innebär ju att det finns en liten liten chans att brevet faktiskt är ett "riktigt" brev och inte räkningar, reklam eller kallelser från tandläkaren.

Dock är det högst ovanligt att faktiskt hitta ett riktigt, personligt brev där i högen av kuponger från ICA och erbjudanden från Granngården. Jag har dock en liten söt penpal i Australien. Det tar exakt 7 dagar för ett brev att ta sig från hennes poststation till min låda och vice versa. Men eftersom att hon är i det närmaste senil när det kommer till att faktiskt LÄGGA brevet på lådan så brukar det ta ganska så mycket längre tid ändå.

Jag kommer ihåg när man var liten och läste sina tidningar, oavsett om det var Kalle Anka eller Min Ponny, så fanns där nästan alltid en sida där man kunde hitta brevvänner. Man skickade in en liten kort beskrivning av sig själv eller hur man ville att den tilltänkta brevvännen skulle vara och så fick man svar. Förhoppningsvis. Det kunde låta ungefär såhär:

"Jag heter Pia och är 9 år. Gillar hästar, katter, att rita, vara med kompisar. Vill ha en brevkompis, helst tjej."

Det var viktigt det där med vad man sa att man gillade. Majoriteten av tjejerna "var tvungna" att säga att de gillade hästar och katter, alternativt hundar. Sen kunde man liksom välja om man gillade att rita, sjunga eller spela fotboll, men det var obligatoriskt att gilla att vara med kompisar.

Jag hade en brevkompis som hette Hanna när jag gick i ettan. Hon bodde i Motala och vi hade träffats på Öland när vi bodde granne med hennes familj i stugbyn. Vi lekte varje dag och våra familjer spelade minigolf tillsammans, kommer jag ihåg. Hon älskade min Cindy-docka för att den kunde röra på ögonen. Jag älskade hennes Barbie för att den hade så långt fint hår. Hon var ett år äldre än mig och vi kunde ju inte stava för fem öre, men det gjorde inget för vi hade så fina brevpapper med hästar och hjärtan på.

Önskar att jag hade lite fler brevvänner för jag älskar att skriva. Och det känns helt enkelt bara extra bra att ta emot något som man vet att den andra parten lagt ner lite tid på, och inte bara knappat in på sitt tangentbord över MSN eller hastigt tryckt in i ett mail. Vill man se bilder på varandra får man skicka den analoga sorten och hur mycket charmigare är inte det? Man blir verkligare för varandra även om man inte träffas.

Men vart hittar man brevvänner om man är över 10 år egentligen?